Vår resa från Christchurch började i östkustsbotgörelsemässig gryningstimme och klockan sju lokal tid (fyra på morgonen för oss som fortfarande hade Queenslands tid i våra solbrända och kolhydratssargade kroppar) satt vi på tåget som skulle ta oss mot Nelson. Vi åker egentligen med ett företag som heter Naked Bus och som ska ta oss tio stopp runt Nea Zeeland, men av någon anledning gick den här sträckan med tåg. Och vilken tur, det måste vara en av världens vackraste tågsträckor vi hamnade på! Hav, klippor och stränder till höger om oss och alper, berg, dalar, får, grönska, kor och mer får till vänster om oss och en mysigt guidande tågchaufför gjorde denna fem timmars resa till ett rent nöje!

Väl framme i Nelson checkade vi in på Villa Villkerkulla och gladde oss åt att överblivna bakverk från bageriet bredvid drygade ut vår resekappsäck. På kvällen lurade de vita mjölkolhydraterna ut oss på en kvällspromenad över staden mot stranden. Givetvis gick vi vilse och har våra efterblivna lokalsinnen att tacka för att vi nu sett hela, och jag menar hela, Nelson. Om någon undrar om, hur och varför Queen Street verkar gå i cirklar och dyka upp överallt så är vi fler än två. Nelson är hur som en helst fantastiskt vacker stad så jag råder alla att läsa kartan från fel håll och glömma tiden för att svänga av in mot centrum tack vare den vackra havsutsikten!

Eftersom vi är hårda krigare och våra blödande fötter och värkande muskler skrek ”pain is only weakness leaving the body!” gav vi oss av mot Tasman Nation Park dagen efter för att vandra i denna lilla paradisnationalpark. Bushwalk tänker ni, really? Igen? Oh yes, vi ger oss aldrig! Vi tog en fyra timmars vandringsträcka (som vi klarade av på tre, kryss i taket!) och blev sedan förlåtna för våra synder och belönade av livet med att hamna mitt på en fantastisk strand vid spårets slut. Kristallklart turkost vatten, guldgul sandstrand med klippor och regnskoj i ryggen och med utsikt över havet och bergen var en liten oväntad bonus som Nya Zeeland bjöd på och Australien ligger snart risigt till på favoritskalan!

Det enda som får oss att vandra fort är löften om belöning så när vi väl var framme, tidigare än väntat, hade vi hela eftermiddagen att ligga på stranden. Vi hittade en helt egen övergiven liten del, avskärmad från resten av världen och bättrade på våra bleknande svenne-brännor tills vattentaxin faktiskt kom och hämtade upp oss, även om Nina trodde att vi missat den och med uppspärrade ögon och flackande blick avslöjade det skräckscenario à la Robinson som skulle kunna utspela sig om vi båda blivit strandade där över natten. Väl tillbaka i Nelsons trygghet blev det bakverksmiddag i repris och sen en lugn kväll inför morgondagens tidiga uppstigning och avfärd mot Franz Josef och glaicärerna. Is och kyla, whoop whopp!

Efter en liten visumdiskussion vid flygplatsen när det var dags att lämna Australien (inget allvarligt mamma, jag lovar) var vi lite nervösa när det var dags för oss att göra vår storslagna entré genom Nya Zeelands passkontroll, men det var inga problem! Livets förmåga att lösa sig, som jag och Emelie tackade så många gånger på vår Brasliienresa, var än en gång på spontanitetens och ta-det-som-det-kommer-mentalitetens sida. Ett noll till oss.

Redan vid passkontrollen gjorde alltså nya zeeländarna ett mycket trevligt och avslappnat intryck, som ingen lyckats ändra på än så länge! På flygplatsen blev vi mötta av Carly, en kompis till Nina som också varit utbytesstudent och som bjöd in oss att spendera natten hos henne och hennes familj. Sagt och gjort och vi njöt i fulla drag av att vara ompysslade i ett vanligt hus och fick jättegod mat, Nya Zeeländskt vin, riktigt kaffe (!) och matsäck med oss på morgonen när det var dags för oss att påbörja vår intensiva två veckors resa runt Nya Zeeland.

Så här på plats, totalt förälskade i detta förbluffande vackra land med perfekt klimat och underbart trevliga människor undrar vi lite hur vi planerade vår resa; två veckor här, fyra månader i Australien. Men det blir en utmaning, nu sätts vår förmåga att faktiskt planera vårt resande och skruva upp intensiteten på prov, så håll tummarna! Whoop whoop!

Nu byter vi stränder, goon och tropisk värme mot berg, hav, vandring och frisk luft och slår upp takten på vårt resande under två intensiva veckor. Whoop whoop!!

Okej, jag vet att det inte är första gången jag säger det här, men att dyka i Stora Barriärrevet var verkligen något av det bästa jag någonsin gjort! Cairns som stad var varm och trevlig, även denna stad med en konstgjord lagun, men fokus här för min del var dykning, så första dagen jagade jag rätt på en sista-minuten-biljett på en dykbåt som skulle ut dagen därpå.

Företaget jag åkte med var Prodive, som är den största dykskolan i Cairns och har väldigt bra rykte. Först tänkte jag bara ta en resa och dyka, men eftersom det inte kostade så värst mycket mer att samtidigt ta det avancerade dykcertet så passade jag på att göra det också. Nina skulle inte dyka, så jag åkte själv och spenderade två nätter och tre dagar med att dyka, äta, dyka mer och äta mer, sova och prata med alla andra som var med på båten. Det var hur bra som helst allting, trevliga människor ombord på båten, supergod mat och såklart, riktigt, riktigt bra dykning och kanonväder hela tiden!

Jag hann med elva dyk och det var helt underbart! Det var bara jag och en kille till som tog den avancerade kursen, så Anthony blev min buddy och vi hade William the American, vår dykinstruktör för oss själva, vilket var en riktigt lyxigt och i ärlighetens namn ganska skönt eftersom jag kände mig lite ringrostig sen jag tog mitt Open Water på Koh Tao i mars 2004 : )

I den avancerade kursen ingick bland annat ett djupdyk, så jag var låg på 29.6 meters djup och tittade upp på himlen, ett navigeringsdyk som gick ungefär så som de som sett mig orientera mig föreställer sig att jag skulle klara av ett navigeringsdyk, ett nattdyk där vi hälsade på hajarna och fick träna ännu mer orientering i mörker, ett dyk där vi fick träna på vår ”bouyancy” genom att simma genom ringar och annat skoj samt ett naturalistdyk där vi fick identifiera fiskar. Allt gick bra, och vi blev certifierade andra dagen och fick sen ge oss ut på egen hand och såg hajar, sköldpaddor, jättekräftor, fiskar, livsfarliga sniglar i alla färder och fiskar, fiskar och åter fiskar. Och vi hittade tillbaka till båten på egen (läs Anthony) hand! Jag älskade varje sekund av alla dyken och har lovat mig själv att inte vänta sex år tills nästa gång.

På fredagen var vi tillbaka i Cairns och firade den lyckade dykningen med att gå ut med alla på båten och äta och senare, för oss som hade behov av att dansa på borden, besöka det legendariska Wholfshed. Det var skoj och jag gjorde ett återbesök där dagen därpå innan det var dags att packa väskan och kyssa Östkusten farväl för den här gången. Vi flög från Carins till Sydney där vi spenderade en dag med Jane Lu, Jane Sullivan och en kompis till Jane Lu, Dave, med att shoppa i Janes affär Show Pony och med att äta kopiösa mängder Thaimat innan vi tog flyget till Nya Zeeland!

Detta stopp var litet av en bonus. Hit åker man för Skydiving och White Water Rafting, men eftersom vi inte tänker ägna oss åt sådana farligheter (än) så hade vi egentligen tänk hoppa över detta stopp om det inte varit för att tjejerna skulle köra hit och erbjöd oss lift.

Det var en bra bonus här dock! Jag och Nina stannade i två dagar och vi bodde på ett jättemysigt ställe, Scottty’s som var en lugn liten oas med pool där man kunde leka (och vinna) gladiatorlekar, läsa i hängmattorna, samla kokosnötter på stranden, dricka medhavt vin eller bara ta det lugnt och vila upp sig inför Cairns, Östkustäventyrets sista stopp- helt overkligt att det börjar ta slut!

Hur beskriver man Magnetic Island? Jo, det är en tropisk liten paradisö helt enkelt

: )

Vi bodde fyra dagar här, på Base, som är ett av få hostel i Australien som ligger precis på stranden. De två första dagarna var det inte så fint väder, så det tog vi som ett tecken från högre makter på att det var dags för oss botgöring för allt ohälsosamt vid gjort under östkustens gång och gav oss ut på bushwalks. Jodå, back on the horse efter Brisbane!

Det var uppåt i regnskog i några timmar om dagen och ganska så, ganska så svettigt, men det kändes bra att minnas var i kroppen det faktiskt fanns muskler en gång i världen, avanti Agners Waters och den lathet som smög sig på efter tio dagars horisontalt läge.

Vi blev kompis med två jätteroliga och riktigt coola tjejer från Holland som vi åkte och matade Wallabies med på en av våra botgörelseeftermiddagar och sen spenderade två galet roliga utekvällar med på Base när de högre makterna beslutat sig för att vi nu var syndfria och det vackra vädret än en gång återvänt. En av kvällarna var det sopsäckstema och vår IKEA-klänningserfarenhet kom väl till pass i skapandet av dessa fantastiska outfits.

När solen nu insett att vi förtjänade den spenderade vi åter några dagar vid hostellets pool vid stranden och sista dagen gav vi oss alla fyra ut och dök. Först i poolen, där Sam, vår dykinstruktör fick visa sina livräddarfärdigheter när Nina inte riktigt hörde instruktionen ”stay at the shallow end in the pool once you have your weightbelt on”, gick rakt ut på det djupa vattnet, började sjunka och skratta i kapp med varandra medan hennes tre goda vänner stod i den grunda delen av poolen och skrattade i takt med henne.

Efter detta gav vi oss ut med vår mycket tålmodiga och säkert lika nervösa Sam och matade fiskarna på havets botten. Efter fyra härliga dagar packade vi våra solbrända kroppar och återinskaffade benmuskler av sten i de två holländska tjejernas bil och gav oss iväg på roadtrip till nästa stopp, Mission Beach!

Tropisk väme, whoop whopp! Det var med en gnutta sorg i hjärtat som vi tog nattbussen från Agnes Water och begav oss till Airlie Beach, som är porten till the Whitsunday Islands. Det var dock bara att bita ihop och inse att nästa stopp, precis som de flesta vi varit på, också skulle bli något av det bästa vi gjort Airlie Beach i sig var lite likt Byron Bay vad gällde uteliv och utbud av alldeles för bra shopping för vår backpackersbudget, men mer strukturerat och mindre fyllt av illegalt invandrade hippies än vad Byron var.

Vi spenderade några dagar lugnt inväntandes Peters ankomst med att sola, bada, shoppa och utnyttja hostellets gratis internet innan det var dags att testa Airlies uteliv, som levde upp till eventuella förväntningar vi skapat oss under våra vilodagar. På fredagen gav vi oss ut på en mycket efterlängtad segeltur runt the Whitsunday Islands med en mycket fin segelbåt, The Horizon.

Första dagen seglade vi ut genom nationalparken, la till för kvällen omgivna av öar och några andra båtar och åt middag, tittade på fiskar och socialiserade med de andra. På lördagen gick vi av båten och utforskade Whitehaven Beach, helt underbart vacker strand och definitivt en av de vackraste platser jag någonsin varit på! Vi såg den när det var lågt tidvatten och den kritvita sanden var mönstrad precis så som man ser på vykort därifrån! Vi badade på stranden också, och skrattade gott åt ödets ironi i att whitsundays är ett av de vanligaste ställen för bröllopsresor; världens mest romantiska strand – men du måste ha en heltäckande stinger suit för att bada där! Eftermiddagen spenderade jag med att dyka – första dyket på sex år! Det var med en smått stirrig undervattensspelledare, men jag gillade det fortfarande och det är definitivt något jag tänker fortsätta med! På kvällen var det middag på båten, en och annan öl och några Halloweenlekar innan jag och Nina än en gång blev trötta av all frisk luft och somnade gott och kristligt tidigt inför morgondagens tidiga snorkling.

Snorklingen var faktiskt bättre än dyket dagen innan och vi såg Elvis, en stor parrotfish som har lite udda kultur. Varje man har ett par fruar som följe, och när han dör så tar alfahonan av dessa över, byter kön och blir man och har de andra damerna som sina fruar och så fortsätter äktenskapskedjan så i oändlighet. Smidigt!

På kvällen när vi kom tillbaka var vi ute med de som varit på båten och skyllde dansgolvets gungande på två dagars vistelse till havs. Vi spenderade dagen efter med Peter vid lagunen – de går inte att bada vid stranden i Airlie heller, så där finns en artificiell lagun – innan han gav sig iväg och vi gjorde oss redo för nästa ställe, Magnetic Island.

” - So how long are you here for?

    -Ten days.

   -TEN DAYS?! What are you going to do here for ten days?? ”

Detta var en allmän reaktion när vi pratade med folk i Agnes Water, men oj vad tiden gick fort!! Agnes Water har ca 3000 invånare och dess tvillingstad, town of 1770 har ca 56. Vårt hostel, Sputhern Cross låg utanför dessa två byar och var precis så lugnt som det låter. Helt isolerat, man var tvungen att åka med hostellets shuttle varje gång man behövde handla eller ville till stranden, men det gjorde inget!

Det hade pool och hängmattor var omgivet av vacker trädgård och härlig natur och hade en jättehärlig lugn och trevlig stämning! Jag älskade stället från det att vi kom in på Southern Cross, det bästa hostel jag någonsin varit på, och Nina gav in efter några dagar och lärde sig att älska denna lunga lilla idyll även hon.

Allt var så bra där! Men vad gjorde man där i tio dagar då?

Vår tanke med denna långa vistelse var rekreation och surf, men så mycket surfande blev det i ärlighetens namn inte : ) Första dagen vi var där så bjöd regeringen av någon anledning på en gratis surflektion, så den tog vi, men det var det enda. Dessutom gick det så dåligt för oss båda, och vågorna var kass, så jag tror vi tappade det lilla tålamod vi hade. Haha, det där med att köpa brädor ligger nere just nu kan vi väl erkänna!

Vi gjorde Scoteroo en dag! Det var jättekul! Då körde man runt ett gäng på små motorcyklar och fick tatueringar och skinnjackort och såg allmänt grym ut : ) Alla i princip utom jag såg kängurur på turen, jag har fortfarande inte sett en enda! Turen avslutades med potato wedges och solnedgången i town of 1770 som är en av de få där solen går ner över både vatten och land. Jättefint! Med på den här turen var också Lisa, från banken, som bodde två nätter på Southern Cross! Vi ska mötas upp igen senare på Magnetic Island, ska bli jätteskoj!!

Detta, förutom en gratis orienteringstur, var de enda planerade aktiviteterna vi gjorde, annars hade vi det bara så underbart härligt hela tiden och tog det riktigt lugnt, låg vid poolen och stranden och njöt av vädret som var helt perfekt hela tiden, umgicks med härliga människor, några som vi lärde känna på Fraser och några som vi lärde känna på hostellet. Vi blev kompis med de flesta som jobbar där, vi var ju i princip inventarier efter våra tio dagar, och umgicks bland annat med två engeslmän som visade oss en riktigt fin öde strand i närheten och hade godheten att ta med oss till Bunderberg på roadtrip den enda dagen av alla de tio som vi hade dåligt väder. 

Vi var faktiskt ute på lokala puben i Agnes Water två gånger och det var lite av en sevärdhet i sig. Cowboyhattar och ett band som fullkomligt dödade Sex on Fire var några pikanta inslag där. På lördagen fyllde en av de som jobbade där år och då var det faktiskt liv och rörelse på hostelet för en gångs skull och denna lunga idyll bjöd på en av de mer galna och roliga kvällarna i Australien så här långt!

Det är svårt att beskriva precis hur bra Agnes Water och Southern Cross var, så ni får helt enkelt lita på att det var något av det bästa vi gjort!!

I morgon kommer ESN Peter och möter oss här och på fredag ska vi alla ut och segla Whitsundays, så håll tummarna för sol och relativt vindstilla väder : )

CYA!